50 timmar senare.

Jag vet att det bara är 50 timmar till Ömer ankommer till Sverige, men ack vad jag saknar honom ändå, det skär i mitt hjärta så mycket jag saknar honom, speciellt nu när jag sitter här och kollar ut på den hemska snön (som är mys så länge man är inne) och tänk vad mysigt de hade vart att vara hemma med honom i kväll, kolla ut på snön och ha tända ljus här inne och bara mysa... Snart så... men det gör inte saknaden mindre, snarare större (om det är möjligt). Det känns som om jag kan ta på det liksom, det känns som om något kommer går fel, för varför skulle allt gå bra varför skulla vi komma hem och vara tsm om 51 timmar? Fast om andra sidan varför inte, det är min tur nu liksom, min tur att vara lycklig. Tror jag iallfall. 
Tre månaders avstånd på flera tusen mil (350mil är det va?? ungefär..?), är borta snart. Underbara tanke.

Jag längtar!! =)

Over and Out