Livet går upp och ner så enkelt är det. Det är ett faktum som bara är att acceptera. Men frågan är vad kan vi göra för att det ska gå mer upp än ner? Eller snarare vad ska vi göra för att stanna uppe?. Att ta sig upp är jobbigt nog. Hur ska vi stanna?
Varje gånge man är nere känns det som om det blir jobbigare och jobbigare att ta sig upp till toppen, där utsikten är vacker och livet på topp. Det känns som om det är lättare att stanna nere i dalen än att klättra igen. Men varför?
Vad ska man göra för att inte rammla ner, och om man rammlar ner hur ska man hitta fotfästet och ta sig upp igen? Finns det klätter selar och livlinor som fångar en eller är det frittfall ner till grunden igen?
Vad får en att hitta fotfästet, vad får en att ta första steget upp? Och vad får en att fortsätta trotts att man snavar på vägen, trotts att man ibland faller tillbaka några meter?
Hur ser man målet på så långt håll. Hur behåller man målet om man kommer dit? Eller är målet att klättra upp för första berget och sedan fortsätta upp på nästa berg eller upp i himmlen? Hur vet man att man inte faller? Hur vet man att det finns någon som fångar en? Hur vet man?
Är det meningen att det bara ska gå upp upp och upp eller är det meningen att det ibland ska gå några meter ner också?
Vore livet bra utan fall? Eller är det fallen som gör att man uppskattar när man når toppen? Är det fallen som får en att uppskatta våra mål och när vi når dem, när vi lever igenom dem? Är det kanske fallen som gör livet?
För utan fallen hur skulle vi då hitta toppen? Hur vet vi då att vi är på toppen?
Eller är ett liv på toppen helt enkelt toppen?
Over and Out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar